Femton dagar.

Idag är Emilio femton dagar ung. Vi har sakta men säkert kommit in i de nya rutinerna vilket har vart upp och ner. Första veckan var väldigt tuff. Jag hade ammat fel på BB vilket resulterade i jättesåriga bröstvårtor och varje amning var tortyr för mig. Mjölken rann inte till riktigt och vi började ge ersättning då han hade gått ner i vikt. Men nu är lillebus över sin födelsevikt och mjölken är äntligen igång. Han får endast ersättning innan läggdags för att jag har lite mindre produktion på kvällen. Men snart helammar vi och det är jag himla glad för!! Annars mår vi bra, all min kroppsliga smärta från förlossningen är borta och jag är ikapp med sömnen. Vi chillar mest runt hemma och bara myser. Emilio är underbar, en kopia av sin far och han är så duktig med att fästa och följa med blicken. Min prins ♥ Jag kan spendera timmar med att titta på honom, världens finaste bebis. ♥

 

Total lycka och stolthet.

Åh och jag säger som alla andra, det gör ont att föda, MEN det är såååå värt!!! För mig tog det tid. 25 timmar efter inskrivning kom han. Vår fina prins. Lång och jobbig förlossning men nu har allt släppt och jag är så lycklig med min lilla familj. Har inte kunnat sova så mycket då det är så obekväma sängar och jag kan inte sluta beundra min vackra son. Om några timmar ska bebis undersökas och sedan åker vi hemåt. Vill sova i min egna säng och kunna slappna av riktigt. Min kropp behöver det. Nu ska jag försöka sova lite innan det är dags för Emilio att äta (igen)


 
 
 
 
 
 
 
 
 
2

Mycket känslor.

Strax innan 05 vaknade jag. Smårt illamående och pigg! Igår somnade vi efter tolv, det var lite svårt. Jag kunde inte sluta le och tänka på vad som komma skall samtidigt som jag fällde en och annan tår. Glädjetår såklart. Nu ska jag snart äta frukost och duscha. Jag måste ta en sista magbild också för att se hur stor hag egentligen är. Man blir ju smått blind när man gått runt typ en badboll de senaste månaderna. Det är helt ofattbart att idag (jag räknar med att igångsättningen inte tar mer än 24 h) ska jag/vi äntligen få träffa lillknoddisen som legat i min mage 42 hela veckor. Vår lilla son som sparkat och levt rövare i min mage, han som inte gillat att jag legat på vänster sida och visat det genom att buffa med rumpan och ha sig tills jag vänt mig om. Vårt alldeles egna lilla barn. Det är ofattbart och så himla nära nu. Nästa gång vi kommer in genom vår dörr då är vi tre stycken. En familj. Detta blir början på en fantastisk etapp som jag inte trodde jag skulle uppleva vid 22 års ålder men nu gör jag det och det känns så himla rätt. Det måste vara för att den personen jag får uppleva detta med han som funnits vid min sida i snart sex år (fem som par) ja, han är förjävla bra helt enkelt. Vägen hit har inte vart en lycklig prinsess saga. Vi har haft det tufft och vi har tagit oss igenom galet mycket och det har gjort att vi växt tillsammans som både individer och som par. Vi har även haft det sjukt jäkla bra såklart ♥ Nä nu ska jag sluta svamla och göra mig iordning. (!!!!!!!!!)